Kebnekaise

Ja, jag vet. Det är ju rätt längesedan vi var där. Men jag minns det som om det var igår och tänker ofta tillbaka på hur härligt det var! Följande text skrev jag 20 augusti 2006.


Ja, nu är vi hemma igen. Vi kom hem igår kväll efter fantastiska dagar i Kebnekaise området.

Resan började i onsdags då vi bilade från Vilhelmina till Nikkaloukta. Då vi var framme slog vi upp tältet och sov första natten på parkeringen. På torsdagen steg vi upp tidigt och påbörjade vandringen till fjällstationen, 19km. Vi vägde ryggsäckarna i Nikkaloukta och det visade sig att Nils bar tyngst med sina 25kg, Erik 22 kg och jag och Anna bar 16 kg var på ryggen. Vandringen gick bra och utan större besvär. Leden var bred och på många ställen var den spångad. Med jämna mellan rum mötte vi andra vandrare, egentligen lite för många för min smak. Då vi var framme vid fjällstationen på eftermiddagen beslutade vi oss för att gå en liten bit till för att slå upp tälten där.

På fredagsmorgonen steg vi upp extra tidigt. Toppturen och västra leden väntade. Leden är ca 24 km tur och retur och höjdskillnaden är +1620m, -200m. Jag plåstrade om fötterna ordentligt då jag fått några små blåsor och hoppades på det bästa. Vädret var klart förutom en del dimma i Kitteldalen, där vi tältade. Vi åt en riktigt frukost och gjorde sedan i ordning en lättare packning för dagen. Första biten var inga problem, men det bar hela tiden uppför och det blev stenigare och stenigare. En ensam vandrare från stockholm slog följde med oss. Riktigt brant blev det då vi skulle upp i passet mellan Tolpagorni och Vierramvare. Bitvis var det klättring som gällde och man fick se upp med var man satte fötterna. Ett felsteg och man var förlorad. Sedan var det vierramvare som vi skulle över för att komma ner i Kaffedalen och sedan skulle vi påbörja stigningen på Kebnekaises sydrygg.

På toppen av Vierramvare möttes vi av en mäktig syn, hundratals små stenhögar hade uppförts och det såg ut som en liten stad av stenrösen. Vi beslöt att bygga en liten stenhög på hemvägen. I kaffedalen stannade vi och hämtade krafterna en stund och sedan bar det uppför igen. Uppför, uppför till vi kom till toppstugan. Stegen blev lättare då vi anade att toppen skulle synas snart och mycket riktigt. Efter sista krönet fick vi se den, en snöklädd topp som höjde sig mot skyn.

Vi skyndade på och strax var vi framme vid toppglaciären. Snön var porös och isig på sina ställen men vandringstaven var till stor hjälp. Jag och Nils var först upp. Väl upp på toppen fick jag se hur otroligt brant det var. Minsta snedsteg åt något håll och man skulle falla ett hundratal meter ned. Jag beslöt mig ganska snabbt att sätta mig ner :). Dock samlade jag mig mod nog att ta ett par kort från toppen. Utsikten var otrolig. Vi samlades på toppen och gratulerade varandra. Det var helt fantastiskt. På nedvägen åkte vi på rumpen utför toppen, det gick fort kan jag lova. Sedan tog vi oss en välförtjänt fikapaus innan hemfärden började. Totalt tog toppturen oss 9 timmar, det kan vi nog vara ganska stolta över för i Per Axelstjernas bok står det att det tar ca. 12 till 14 timmar.

Igår bar det iväg hemåt, vi tog båt en bit av sträckan mellan fjällstationen och Nikkaloukta. När vi var framme vid bilen tog vi fram rena kläder och tog sedan en dusch. 10kr för två minuter, det gällde att vara snabb :). Efter duschen bilade vi till Kiruna och åt lunch, sedan bar det iväg hemåt. Det har varit ett riktigt äventyr och jag vill tacka Erik och Anna för trevligt sällskap och fina minnen!

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s