Små anekdoter

Jag har kommit i underfund med att ju äldre jag blir, desto mer tänker jag tillbaka på min barndom. Jag har så många ljusa och fina minnen som jag tycker om att plocka fram och tänka på ibland.

Då vi var små var vi ofta hos min farmor, nästan jämt. Där fick vi alltid popcorn och hembakta bullar och vi lyssnade på ett band med en flicka som sjung om kor och sommar.

Vi var väldigt busiga som små, jag och mina syskon. Men det enda som vi inte fick lov att göra för farmor var att bråka och att peta näsan. Så jag minns att när det kliade nog mycket smög vi oss ut i hallen och gjorde det "förbjudna" i väldans iver.

Det står en gammal lada ute på en lägda i byn, inte långt från vårt hus. Den var låst, men tack vara att en bräda i väggen var lös kunde vi tas oss in. Vi pyntade den men löv och blommor och gjorde den så fin. Av någon anledning hittade jag på att en luffare från Norge vid namn Gronkamonka bodde i ladan ibland då han hade vägarna förbi. Och naturligtvis hade han med sig godis och andra godsaker som han bjöd på. Mina syskon och kompisar blev förståss väldigt intresserade och vi lade ned ännu mer iver med att göra ladan fin inför Gronkamonkas besök. Så till sist några dagar senare när jag och min stora syster Lillemor var på väg hem från ladan en solig eftermiddag stannade Lillemor och såg på mig. "Du, Gronkamonka…Bor han i Helsingfors?" frågade hon. Och jag som på den tiden inte var så beläst i geografi svarade: "Ja, det är Helsingfors han kommer från". Min systers ögon mörknade och hon sa upprört "Helsingfors är i Finland din dumbom!". Sedan rusade hon gråtande hem och jag stod kvar på lägdan och förstod ingenting.

Jag var nog rätt hopplös på att ställa till det så att någon av våra hundar rymde då jag var liten (ibland öppnade jag till och med hundgården och släppte ut dem för att jag ville att de skulle få springa). Pappa borde egentligen tacka mig för jag har nog lyckats jaga in några hundar på det sättet. Då de ännu var unghundar och oprövade på jakt och jag släppte ut dem hände det ofta att de for och skällde älg. Fast pappa var ju mindre glad över det, då det var han som måste leta reda på dem i mörkret. Det var en gång som jag genom olycka lyckats tappa två av våra hundar och istället för att ta sikte på skogen for de in till byn. Jag drog med mig Lillemor och vi sprang efter dem. Tillslut fick vi syn på hundarna uppe på en "dyngkase". Jag tog sats och sprang upp på den. Till saken hör att hundarna utan vidare kunde springa uppe på den, men jag som var tyngre sjönk ner till midjan i koskit. Det var bara att ge upp jakten på hundarna och bege sig hem. Lillemor höll på att skratta ihjäl sig. Jag var mindre glad och fick gå hem barfota eftersom stövlarna var fulla med koskit.

När jag tänker tillbaka så har jag haft en så fin barndom. Mycket tid tillbringades i "päälanne" som vi sa och i vedhögen. Jag minns vid ett tillfälle då jag gjorde upp eld och kände igen de vedträn som jag stapplat. På sommaren då Svenne höll på med höet fick vi hjälpa till och när korna kalvade fick vi alltid döpa kalvarna. Och mamma var flitig på att ta med oss på äventyr. Storstaden, paradisbad och åselemarknad med alla karuseller var en höjdare. På vintern var det skoterutflykter och pimpling. Varje helg. Vi blev så less på att följa med så att vi till och med rymde… Alla stunder med barndomskamraterna i byn: jordgubbsstölder och spinkerier och så klart, ryska posten.

Det finns mycket att tänka tillbaka på =)

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s