Tiden med barnen ger de allra ljusaste och mest glädjerika stunderna men det kan också vara väldigt frustrerande. Till exempel när man är febrig och hängig och ett barn drar en i byxbenet och vill läsa en bok, den andra vill vara uppe i famnen och skriker, telefonen ringer, hunden gnäller och vill ut och samtidigt försöker man laga mat. Efteråt är det faktiskt riktigt komiskt att tänka på men sådär mitt upp i det kan det vara svårt att hålla tålamodet uppe. Därför är det ibland skönt att vara alldeles för sig själv och hämta andan. Och det knepiga är att jag behöver bara vara själv ett litet tag så längtar jag tillbaka igen!

Igår åkte jag skidor en sväng med Stalo. Vi hade gått en promenad hela familjen tidigare på dagen, och då fick Vilda  och Dajna följa med så därför tog jag bara en hund. Bilderna är inte de bästa eftersom jag bara hade den lilla kameran med mig.

 Precis när solen försvunnit ner bakom horisonten for jag ut. Då sov bägge barnen sin eftermiddagslur och Nils fick ta det lugnt hemma.

Stalo är en tacksam draghjälp. Han är stark och latar sig inte i selen.

I veckan har det kommit mera snö.

På väg hem efter skoterleden, inte en själ mötte vi. Många skoterförare kan nog tycka att en skidåkare ska hålla sig från leden. Men jag hör skotrarna långt innan de kommer så jag brukar stanna och ställa mig åt sidan. Och jag försöker mestadels hålla mig till våra egna skoterspår.