Vissa jaktdagar minns man mer än andra. Förra söndagen var det riktigt kallt när jag steg upp på morgonen och gjorde i ordning jaktsäcken. Minus elva grader visade termometern och det riktigt bet i kinderna när jag klev ut genom dörren. Men så är det med jakt, det går liksom inte att hålla sig hemma även om stugvärmen känns lockande. På förmiddagen hände inget särskilt. Jag gick ensam med Vilda i ett stort område, där två postare var utplacerade i utkanten. Trots att Vilda gjorde några större söksvängar hittade hon ingen älg. Jag såg heller inga färska älgspår i de frusna markerna. Men det var fantastiskt vackert. Solen och kylan medförde att skog och myrar glittrade som av kristall.

Jag hade nästan gått färdigt och meddelande en av passarna att jag var i närheten och att läget var lugnt. Vi hann knappt prata färdigt förrän Vilda började skälla ungefär 300 meter ifrån mig. Jag hörde hur det slog i älghornen och hur det brakade i skogen när älgtjuren tog till flykten. Trots att vinden var bra stod det inte utan drog sig i riktning ifrån mig i sakta gångstånd. Efter ungefär en kilometer blev det stånd en stund för att sedan bli gångstånd igen. Vid det laget verkade det som om Vilda och älgen var på väg ut ur marken. Men så såg jag på pejlen att det vinklade av och for i riktning rakt mot pass 14. Vilda skällde hela tiden och jag väntade bara på smällen. Och lättnaden och glädjen var stor när det sen ekade ett skott i skogen! Anna-Stina meddelade att hon skjutit och när jag kom dit var det bara att ta av mössan och gratulera. En riktigt fin oxe var det med nitton taggar. Vi meddelande resten av laget att en pinntjur var i backen -och gissa om de blev förvånade och glada när de kom och fick se vad det var.
                     Vilda var riktigt nöjd! Det är lyckat när hunden gör sitt och får utdelning!

                                           Lugga lite hår måste hunden få göra.

          Skytten Anna-Stina, Vilda och älgen. Jag tycker att det vara alldeles extra kul att det             var Anna-Stina som fick skjuta! Som hundförare beundrar jag alla duktiga                             passkyttar, som dag ut och dag in i väder och oväder sitter och tålmodigt väntar att             något ska hända.