Tillbaka

P1030315

Det var verkligen länge sedan jag skrev här sist. Jag ska ärligt säga att efter pappas plötsliga bortgång var det som om jag levde i ett vacuum. De flesta dagar ville jag helst ligga kvar i sängen och dra täcket över huvudet. För varenda gång jag vaknade blev jag påmind om att det hela inte bara var en ond dröm utan att han faktiskt var borta på riktigt, för evigt. Chocken, sorgen och allt det praktiska tog mycket kraft och energi. Dessutom upptäcktes det bara någon vecka efter min pappas begravning att min mormor hade en svår cancersjukdom. Hennes begravning var för en vecka sedan. Det har varit tungt och tufft. Och många gånger har jag haft svårt att inte vara bitter och arg och gråten har varit nära hela tiden. Julen kändes mest som något jag var tvungen att överleva. Saknaden och tomheten blev så påtaglig. Det på nyårsaftonen 1996 som min lillebror blev påkörd och senare dog. Nu när inte pappa heller fanns hos oss blev jul och nyår extra smärtsamt.

Jag tänker fortfarande de människor jag saknar flera gånger varje dag och jag sörjer dem. Gråten bränner bakom ögonen ofta. Det kommer att ta tid att förstå och smälta allt det som hänt. Klara säger så fina saker om sin morfar hela tiden. Häromdagen ville hon rita en teckning som vi skulle sätta fast i en ballong och skicka upp till morfar i himlen. Ibland är det jobbigt med ungar som tjurar, skriker, tjuter eller skrattar när man helst bara vill gråta eller gå och lägga sig. Men tack och lov har jag barnen som drar mig tillbaka till livet och nuet. För det är ju där barn är – här och nu.

Eftersom jag studerar på heltid och var mitt i en intensiv kurs i farmakologi och sjukdomslära när pappa dog, var jag tvungen att försöka plugga all den tid jag orkade. Ett jobb går att sjukskriva sig ifrån om man har mycket omkring sig och inte mår bra men för min del var ju studietakten densamma oavsett hur jag mådde. Jag mår mycket bättre nu men när jag pluggar blir det mycket tid vid datorn och när jag då äntligen har gjort bort den tiden så har jag ingen lust att sitta stilla framför skärmen ännu mer. Det är nog mest därför bloggen blivit så eftersatt. Jag vill tacka alla er som kommenterat, skickat mail eller hört av er på annat sätt. Det har värmt och betyder mer än ni tror –tack!

5 tankar på “Tillbaka

  1. … det finns tre helt fantastiska, underbara kvinnor… Vilken oerhörd förmån att ha fått gå bredvid dem under deras uppväxt och att fortsätta få hålla om dem ibland samt bli omhållen av dem…

  2. Anna-Sara. Träffade bara din pappa en gång, men har förstått på Christoffer och andra att han var en högt omtyckt man. Jag är säker på att han tittar ner på er alla från himlen och ger er styrka. Med all min omtanke/Carolina.

  3. Det var skönt att höra av dig igen, Anna-Sara! Du och ni har verkligen haft en svår tid. Jag hoppas så att du kommer att känna att ljuset återvänder – att du kan minnas din pappa med mer glädje och att sorgen och saknaden ger vika lite. Allt gott till dig och er!

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s