I tidningen

Idag var hela familjen (äntligen) i tidningen på BB-sidan. Nästan orimligt sent, jag vet. Jag vet dessutom inte hur många som påpekat att vi inte varit med förrän nu, till och med farbror Svenne undrade. Vi var faktiskt precis lika sena med Klara. Det har liksom inte hunnits med att ta något kort på oss allihop tillsammans. Men i söndags var det strålande väder och vi hade sån tur att vi fick främmande precis när vi skulle ut och gå och då passade jag på att be om ett kort på oss. Trots att jag hade rätt ont och var svullen i ansiktet den dagen. För jag tillbringade nämligen lördagen med att operera bort en visdomstand i Lycksele, väldigt trevligt lördagsnöje. Men så här blev det i alla fall:

IMG_4435Sofie ser härligt nöjd ut på sin femmånadersdag. Klara har däremot fullt upp med att titta på allt annat utom kameran.

IMG_4432Inte lätt då alla ska titta in i kameran.
familjenkarlssonperssonDenna bild fick hamna i tidningen.

Liten blir stor

Eller stor och stor….hon är ju rätt liten ändå. Men tänka sig vad tiden flyger iväg. Nu har Klara fyllt två år! Jag tyckte det var nyss hon föddes och nu har vi dessutom en liten tös till, Sofie. Känns nästan obegripligt. Det är fascinerande hur otroligt mycket som kan hända i ett barns utveckling på så kort tid. Från ett litet hjälplöst knyte till en sprallig, prat- och levnadsglad tvååring. Hon förgyller varje dag, vår lilla solstråle och vildbatting. Jag uppvaktade henne på morgonen med paket och fika och sen på kvällen fick vi besök av nära och kära. Klara fick hur många presenter som helst, egentligen alldeles för mycket. Ska lägga ut lite bilder på dessa i ett annat inlägg (för den som nu är intresserad av det).
IMG_4346Försökte ta ett kort på henne dagen till ära, men det är minsann inte det lättaste! Inte heller att klippa hennes lugg!
IMG_4357Kalasfikat. Det blev blåbärstårta eftersom Klara älskar blåbär. Vi bakade sockerkaksbottnar med kokos och sedan fyllning med blåbär- och jordgubbsylt (hemmagjord såklart) och sedan vaniljkräm, grädde och vit marsipan. Klara älskar att baka och bland annat testade vi att göra chockladbollar där man enligt receptet bytte ut en del av sockret och smöret mot banan. Jag tycker att de blev lite lösare än annars och Nils muttrade om att vanliga är godare. Men dessa är ju lite nyttigare i varje fall!

IMG_4352
Under dagen försökte jag avsätta lite extra tid till det hon tycker så mycket om. Nämligen att läsa. Här läser vi om Pippi Långstrump som kastar upp tjuvarna på garderoben.

Lillebror

I lördags var det 25 år sedan min lillebror föddes. Jag kan inte låta bli att undra hur det skulle ha varit om han fortfarande levat. Hade han pluggat eller jobbat, haft flickvän, hade han bott kvar här eller flyttat, hur hade han sett ut som vuxen man? Han hade helt säkert varit en inbiten fiskare för jag vet än idag inte någon som kunde vara tjurigare på pimpling än han.

Jag har många, många fina minnen från min barndom och de stunder vi hade tillsammans. Jag och lillebror älskade att leka med lego tillsammans. I timtal kunde vi hålla på. Vi byggde hus av lego som vi stoppade lördagsgodiset i och jag byggde drakflygare åt oss. Jag brukade dra med honom i skogen för att visa honom fina platser och han kunde bli väldigt irriterad och trött om han tyckte det var för långt. En gång hittade vi ett nyfött rådjurskid, gissa om vi blev besvikna när mamma sa att vi inte fick behålla det! Jag har också ett vagt minne av att han höll på att bli översprungen av ett par renar en gång när vi plockade hjortron. Sista julen lillebror levde blev jag vald till Lucia och jag tyckte inte alls det var roligt. Det var en kille i klassen som retades och sa att han trodde att Lucior skulle vara snygga men det var inte jag. Jag minns att jag frågade lillebror om han tyckte att jag var fin. Han svarade att han tyckte det och det gjorde mig glad.

Jag kommer ihåg hur jag och mina två systrar tittade på lillebror när han var nyfödd och undrade hur han skulle se ut när han var större. Jag minns också en nyårsafton när jag och mina systrar såg på hans sko och strumpa som låg på vägen alldeles vid brevlådan. En bit längre bort låg lillebror på vägkanten, han var omgiven av våra föräldrar, grannar och en distriksköterska som bodde i byn. Ambulansen var på väg. Samtidigt började nyårsraketer att explodera i vackra färger på himlen.
Jag minns att det tog flera veckor att förstå vad som hade hänt. En gång drömde jag om lillebror och han skrattade i drömmen. När jag vaknade grät jag floder för jag insåg att jag hade glömt hur härligt hans skratt klingade i luften.

Nu när jag är mamma själv svindlar jag inför tanken på vad mina föräldrar gått igenom. Det var var oerhört smärtsamt att förlora en bror och tanken på att förlora ett barn vill jag inte närma mig… Min mamma skrev en bok om det, Strimman av Stjärnljus heter den. Åtta år fick vi tillsammans, det var en lycklig tid och jag ser tillbaka på de åren med värme. Och min bror kommer alltid, alltid att finnas i våra hjärtan.

IMG_3100Färgätmigej, mina och lillebrors favoritblommor. Denna bukett satte jag på hans grav i somras.

En dag för kärleken

Nuförtiden finns det ju dagar för i princip allt; Kanelbullens dag, Europa dagen, Mänskligarättigheters dag, Tulpanens dag, Fruktens dag, Internationella dagen mot barnarbete, Tangons dag…för att nämna några exempel. Vissa viktigare än andra och visst är det bra att dessa dagar finns, även om många av dem har tvivelaktiga kommersiella syften. Idag är det i alla fall alla hjärtans dag och jag vet precis vad jag ska ge Nils. Det är inget ting som sådant, vi har bestämt att vi inte ska köpa något utan göra något för varandra istället. Jag minns att ett år körde jag in en hel massa ved till honom i alla hjärtans dag present och jag i min tur fick extraljus till bilen.

Kärlek är något vackert och fantastiskt, varje gång jag ser människor som tycker om varandra blir jag rörd och glad. Det är fint. Störst av allt är kärleken och det är verkligen sant. Den är det bästa vi har. Jag och Nils har snart varit tillsammans i elva år nu och ibland förvånas jag över att jag fortfarande kan längta efter honom även om han just klivit ut genom dörren. Man har tur och kan skatta sig lycklig om man har förmånen att älska och att få känna sig älskad.

P1100826kopPå fjällvandring -10. Här var jag för övrigt ganska nyligt gravid med Klara.

Klara stunder

Klara hinner verkligen med allt! Häromdagen hittade hon en kokt potatis och gjorde sedan potatismos bland alla räkningar och papper. Sedan tog hon en stol och kikade igenom alla lådor i byrån i hallen och smakade på handspriten. Jag satt och ammade och hörde ett fasligt frustande och fräsande och Klaras lilla röst som sa: ”dålit, dålit!”. Hon drar fram alla kastruller och kokar godis av kylskåpsmagneterna som hon ska bjuda katten på. Vid läggdags är det en massa saker som ska med. Tutten, Kissen, Mammahunden, Nalla, Mysfilten och sist men inte minst Bäbä. När jag sen säger ”Godnatt, mamma älskar dig” vill hon att jag ska räkna upp alla som älskar henne. Och det är inte så få det…!
Klara har till och med lyckats slå på en av plattorna på spisen så det börjat brinna i köket! Min käre sambo hade glömt att vrida på den där off-knappen. Det blev som tur var inga skador i köket och Klara satt i godan ro och läste i korgen med alla gosedjur.

Klara gillar verkligen att läsa, fast hon tittar så klart mest på bilderna. Alla som hälsar på drar hon in på rummet och vill att de ska läsa för henne. Hon är en bokslukare bokstavligt talat också för de flesta böcker har hon ätit och tuggat på lite här och var. Men kanske mest av allt älskar hon musik och det ser väldigt roligt ut när hon struttar omkring i huset och dansar. Igår stod hon och dansade ovanpå damsugaren och samtidigt som Sofie satt nedanför i babysittern och skrattade ett bubblande och gurglande bäbisskratt. Sådana stunder får ett mammahjärta att svämma över! P1030251Att få leva så nära inpå en liten människa som hela tiden upptäcker livet är verkligen helt fantastiskt!

P1030246

Här undrar vi vad Lilltrumpa har för sig i Soluret

P1030245Mammas busfrö!

Pott-stolen

Nu har vi börjar med Klaras potträning på allvar. Hon fyller strax två så jag tycker det är dags nu. Än så länge har det inte lyckats många gånger och att ha Klara lösspringande i huset utan blöja är inte riskfritt. Men hon börjar mer och mer förstå vad pottan är till för och hon tycker till och med att det är ganska spännande. Jag har precis köpt en bok till henne och vi klistrar en liten stjärna i den varje gång det har lyckats. Än så länge är det hela TVÅ stjärnor i den. Har ni några tips på hur barnen blir blöjfria?

IMG_1590Här är den. Den gamla pottstolen som jag fått låna av farmor. Nils brukar skämtsamt säga att om den gjort mina jättar till farbröder rumsrena så borde den fungera till Klara också. 

IMG_4229Jag putsade och målade om den och sen fick Klaras farmor måla dit blommorna. Det finns ingen som är lika flink på att måla blommor som hon. På knappt en kvart var det gjort och vacker blev det!

Lilla hjärtat

Fått höra att många saknar bilder på lilla Sofie. Jag har så klart massor men av många anledningar är jag lite snål med familjebilder. Jag vet dock att det är en hel del släktingar som är in och läser och därför vill jag bjuda på detta. En hel bildstudie på mitt lilla hjärta, som snart är fyra månader och växer så det knakar.

 sofie

I potatislandet

En dag i mitten av augusti. Klaras guldfarbror och gudfar Svenne tog med henne till potatislandet och grävde upp potatis. Klara plockade noggrannt upp varje liten ”pära”. Jag smög bakom dem och tog ett kort och kände mig så glad och tacksam. Över att jag har barn och över att de kommer att få växa upp i en trygg och jordnära miljö med många omtänksamma människor runt omkring dem. Det känns väldigt bra att vi har våra familjer så nära. Jag är övertygad om att det är bra för barnen att få känna sig omtyckta och älskade av så många och att de får en nära relation med flera generationer i familjen. Dessutom är det inte helt fel ur barnvaktssynpunkt heller!

Och när jag ser bilden blir jag även väldigt glad över vårt potatisland! Ännu mer längtar jag till potatislandet när jag tänker på att jag fick ett fint pärgräv av pappa när jag fyllde år och det finns ju få saker som slår kokt nypären med smör!

Lilla hjärtat

Lilla Sofie. Allting går över förväntan och hon växer och mår bra. Jag inser verkligen hur fort den första tiden går och ser nästan från dag till dag att hon växer. Hon sover så gott som hela nätter och gråter sällan. Allra bäst mår hon när hon nyss ätit och jag stryker henne över den mjuka kinden. För någon dag sedan bjöd hon på sitt första leende och det fick självklart hjärtat att smälta lite extra. Hon ska heta Ulla Sofie Hilma Karlsson. Ulla efter Nils mormor och Hilma efter min farmor. Två underbara, starka kvinnor och riktiga förebilder! Tänka sig att nu har jag två barn, det är rikedom det!

Så var jag där igen…

24/9 2012 kl. 00.30 kom lillasyster till världen. 50cm och 3590g rent guld!

Så var jag där igen. I den där otroliga dimman och lyckoruset. Tårarna trillar hela tiden och det är helt omöjligt att sova trots att jag faktiskt skulle behöva det. Men det är som om jag har hur mycket energi som helst fastän jag troligtvis ser ut som om jag varit med om sju svåra år. Det är otroligt hur väl jag känner av vad som händer i kroppen. Rent fysiologisk är jag ju faktiskt hög på endorfiner just nu. Hormonomställningen efter en graviditet är omtumlande att uppleva. Bröst som spränger och tankar som flyger. Allting gick i alla fall väldigt bra. Förlossningen var över förväntan och det var verkligen en positiv upplevelse denna gång.

När jag låg där på bb och tittade på min nyfödda så kände jag bara att det är så stort att det nästan är övermäktigt. Att få äran att bli förälder är verkligen det största man kan uppleva. Det bara är så. Allting annat blir så litet i jämförelse. Klaras reaktion när hon fick se lillasyster var helt fantastisk, hon ville genast titta på den lilla och gjorde stora ögon. Försiktigt strök hon henne över kinden och här hemma vill hon visa lillsyster allt och krama henne. Men med viss risk eftersom Klara ibland kan vara på tok för ivrig och hastig. Det är en stor omställning för henne också.

Nu är vi i alla fall hemma och det känns fantastiskt skönt. Tårtkalas med närmaste familjen har vi haft och många fina presenter och gratulationer. Tänk, nu har jag två dyrgripar och kan knappt förstå hur lycklig jag är. Säkert kommer det att periodvis vara kämpigt med två små men jag hämtar inspiration och tips från andra föräldrar och jag tog till mig ett par ord en kvinna sa till mig: -En av de finaste gåvor du kan ge ditt barn, om du kan och vill, är ett syskon. Och jag vet ju hur otroligt mycket mina systrar betyder för mig!

Väntans tider


Ja, nu är jag gravid i vecka 40 och det kan vara dags närsomhelst. Klara kom på beräknat datum men jag stirrar mig inte blind på datum hit och dit, barnet kommer när det kommer. Det ska i alla fall bli skönt att kunna ta på sig skorna utan bekymmer igen! Skohornet är verkligen en av mina bästa vänner just nu. Annars mår jag väldigt bra och känner mig pigg och kry. Det sägs att en kvinna som väntar barn är i ”blomning” men jag kan ärligt säga att jag känner mig inte direkt som en blomma utan mer som en frukt som mognar. Ett jätteäpple kanske. Nils var vänlig nog att säga att jag såg ut som en humla när jag hade en tvärrandig tröja på mig.

Jag ser framemot förlossningen med blandade känslor. Den ena är aldrig den andra lik sägs det och det ska bli spännande att se hur det blir denna gång. Likaväl som jag kan känna mig orolig ibland så vet jag att jag måste lita på min kropp och tro på att allt kommer att gå bra både för mig och barnet. Jag vet att det kommer att kännas men framförallt vet jag vad jag får i min famn när det hela är över. Att föda är en sak, men tänk vilken pärs att födas!

Tio år tillsammans

I maj månad firade jag och Nils tio år tillsammans. Tänka sig, jag var bara 18 år då vi träffades och ett helt decennium har gått sedan dess. Nu har vi barn, hus och hundar och delar livet tillsammans.

Jag och Nils sågs för första gången när han och hans pappa kom för att titta på hundarna. Jag fick minsann höra av både pappa och mamma att: ”den där Karlssons pojk verkar trevlig” och de nämnde att han frågat efter mig en gång när han hälsat på då jag var ute och åkte skidor. Det hörde inte till vanligheten direkt, att någon frågade efter mig!
Ett tag senare, på Valborg närmare bestämt, sågs vi på en dans och någon vecka därpå fick jag ett sms av honom. Vi bestämde vi oss för att träffas efter att vi ringt och pratat med varandra några gånger. En fin vårkväll for vi ut med kanoten. Det var riktig sommarvärme i luften och längs bäcken vi paddlade efter sjöd det av liv. Vi skrattade en del när vi fick bära kanoten över några träd som fallit över men annars pratade vi inte så mycket. Vi var nog lite blyga bägge två.
När vi var på väg hem bad Nils mig stanna till lite. Han berättade att han aldrig mött en tjej som mig förut och att jag påminde om ett skogsrå där jag gick framför honom på stigen. Jag kände mig inte som ett skogsrå direkt, klädd i gummistövlar och jaktbyxor. Jag svarade ingenting men kunde inte dölja ett leende innan jag vände mig om och fortsatte gå. Nils sade inget mer heller. Men inombords jublade jag och jag kände så starkt, trots att jag knappt visste vem han var ännu, att det var hos honom jag hörde hemma.

Fortfarande idag känner jag likadant. Nils är en fin människa och han har en förmåga att få mig att känna mig trygg och värdefull. Han lyckas alltid locka mig till skratt, förr eller senare. Till och med när jag är så arg, bångstyrig eller tjurig att det ryker ur öronen på mig. Alla har vi våra bra och dåliga sidor och toppar och dalar, men det är den grundläggande känslan som är viktigast.
Häromveckan låg jag vaken och kunde omöjligt sova. Det är inte likt mig men senaste tiden har jag haft några sådana nätter. Utan att säga något eller ens öppna ögonen sträckte Nils ut handen slöt den om min. Bara känslan just där och då fick mig nästan att börja gråta. Av lycka, tacksamhet och kärlek. Att jag har honom och att han finns där. Det är verkligen fantastiskt att ha en annan människa brevid sig och som faktiskt älskar en och som man älskar tillbaka.

Jag, Nils och Klara på hennes dop ifjol sommar. Jag har faktiskt inte så många bilder på mig och Nils tillsammans, eftersom jag är den som för det mesta är bakom kameran.

Familjelycka

Ja, nu är det faktiskt så att vi ska bli fler i familjen. Det är ett litet pyre som lever loppan i min mage. Jag är i v. 33 nu och graviditeten börjar bli alltmer kännbar. Lagom till älgjaktsuppehållet är det tänkt att barnet ska komma. Bra planering eller hur? Det lär bli lite jakt för mig denna höst men Nils får jaga för två, hundarna måste få komma ut i skogen. Nog ska jag hinna med några dagar med bössan på axeln innan hösten är över, det löser sig säkert och det kommer ju även fler höstar.

När jag upptäckte att jag var med barn igen var det med blandade känslor. Jag hade gjort upp så mycket planer för det här året och kommit igång med träningen på allvar. Det var inte riktigt påtänkt med ett barn till så snart. Första tiden med illamående och den hemska tröttheten var rätt jobbig. Speciellt eftersom jag samtidigt började arbeta igen och det är var fullt upp med lillan på dagarna. Jag är så glad att Nils blev så lycklig när jag berättade nyheten för honom och att han finns där för mig hela tiden. Tankarna vandrade fram och tillbaka i början och jag kände mig så dum och egoistisk emellanåt. Att jag dessutom sökt ett nytt jobb gjorde inte hela saken bättre, jag kände att jag knappt skulle hinna börja min nya anställning innan jag var tvungen att gå på föräldraledighet. Men jag berättade samtidigt som jag fick erbjudande om tjänsten och chefen tog det hur bra som helst och gratulerade mig.

Hur det än var i början är det fantastiskt att få bli välsignad med ett barn till. För ett barn är en verkligen en gåva och inget man kan ta för givet. Visst kan det vara kämpigt med små barn men inget som uppväger den lycka och kärlek man känner. Varje gång jag ser Klara värker det i hjärtat. Tanken att på nytt hålla en liten nyfödd skrutt i armarna känns lika overklig och samtidigt lyckosam som första gången och jag ser fram emot att se vem det är som döljer sig där inne.

Plask, plask!

 

Det är tur det finns något som heter galonisar. För det verkar som om barn och leriga vattenpölar har en alldeles speciell relation till varandra. Minsta lilla vatten någonstans och Klara är genast där. Plask, plask! Och rätt vad det är sitter hon på ändan i pölen och försöker äta geggamoja. Tydligen är detta något som är mycket godare än vad jag hittills förstått.  Den här plask-årstiden måste vara en favorit hos barn!