Nässlorna blomma av Harry Martinson

”Systrarna ropa till honom att inte springa bort. Men han jagar en gul aftonfjäril som flyger och fladdrar, utan ro. Den far iväg som ett löv som singlar från ett höstträd. Den vill inte in i halmhattens örnmage. Den vill fly från djuret Barn, för vilket fjärilars släkte har den stora fasan. Barnet är fjärilens tiger och krokodil. Så går jakten.”

Sedan Martins far dött i tuberkulos och modern övergivit barnen för att resa till Amerika, försöker äldsta systern Inez desperat hålla samman familjen. Trots att hon själv är sjuk uppbådar hon sina sista krafter för att hålla skenet uppe och ta hand om de yngre. Men tillsist faller hon utmattad ner på köksgolvet och tar sitt sista andetag. Kvar blir minstingen Martin och de andra systrarna. De utackorderas på socknen, alla åt var sitt håll. Martin kommer till olika hem och möter olika människor. Tillsist hamnar han på fattighuset bland åldringar, krymplingar och psykiskt sjuka. Han längtar efter värme och kärlek på ett barns desperata sätt men möter kyla och oförståelse. Allt eftersom upptäcker Martin den vuxna världen med dess falskhet och grymma skenhelighet. De människor som visar honom en gnutta kärlek försvinner ur hans liv en efter en.

Nässlorna blomma är en speciell läsupplevelse. Man får ta del av barnet Martins värld. Ibland är den trång, självömkande, feg och inställsam ibland rörande eller bara outsägligt sorglig och kärleksfattig. Martin är så mycket ett barn och så mänsklig. Jag berörs mycket av den lille pojkens öde. Vill så gärna ta honom i famn och visa att det finns värme och hopp. Boken är en skildring av ett sockenbarns uppväxt i Fattigsverige utan försköning eller förmildrande. Skriftspråket är enastående. Det är bara verkligt skickliga författare som kan skriva så som Martinson. Med få ord rymmer han mycket känslor. Han skriver vackert och precist, det är inget annat än skönhet med ord och han gör skrivandet till en konstform.

 ”När han blev äldre och såg tillbaka fanns det inget han hatade så mycket som dessa inställsamma flin med vilka han i så gott som hela sin barndom vädjat till tomheten och oförståelsen. Han visste att det var en sjukdom, inte bara hos honom utan hos människorna där på gårdarna; deras bottenlöst sterila egenkärlek med rönnbärsattityden utåt, mot den svage som inte vågade gå i svaromål om livsvärdena, smickeriet inför den starke och hatet som på grund av infrysningen växte och svällde i bröstet och grep om hjärtat med förruttnelsens klo, tills handen grep om riset, käppen, rottingen, dolken, svärdet, handgranaten, mausern och sökte syndabockar, syndabockar, syndabockar! ”

Harry Martinson är en av våra stora svenska författare och poeter. Han fick nobelpriset 1974 tillsammans med Eyvind Johnson. Nässlorna blomma är delvis självbiografisk och påminner en hel del om Harrys egen barndom. Jag vill också passa på att rekommendera Harry Martinsons andra romaner och diktsamlingar.

Tjuvarnas stad av David Benioff

Vintern 1942. Leningrad är belägrat av Tyskarna och befolkningen i staden svälter. En tysk fallskärmssoldat faller ner från skyn. Den sjuttonårige Lev och hans kamratar beslutar sig för ett undersöka kroppen trots att de vet att det är förknippat med dödstraff om de blir påkomna. Hans kamrater lyckas fly med Lev blir ertappad med att stjäla. Natten tillbringar han i en cell där han möter desertören Kolja. Båda väntar på sin avrättning kommande morgon. Men ödet visar sig vilja annorlunda. Istället för en kula i nacken ställs de inför ett märkligt och nästintill omöjligt uppdag. Den ryske överstens dotter ska gifta sig och det behövs ett dussin ägg till brölloppstårtan. Om Lev och Kolja lyckas skaffa fram äggen inom fem dygn får de leva, men om de misslyckas verkställs dödstraffet. Detta är början på deras spännande resa genom det hungrande och laglösa Leningrad, den utarmade landsbygden och bakom tyskarnas frontlinjer. En varm vänskap uppstår mellan den inåtvände och lite buttre Lev och den obotlige optimisten Kolja.

Detta är faktiskt en av de bättre böcker jag läste ifjol. Sorg och komik varvas omvartannat och det är en fascinerande historia som delvis är sann.

”Jag minns att jag sprang” av Ron Mclarty

Smithy Ide är i de flestas ögon, inlusive sina egna , en misslyckad man. Han arbetar på leksaksfabrik, har få vänner och är dessutom halvt alkoliserad, kedjerökande, kraftigt överviktigt och medelålders. Plötsligt får han veta att hans föräldrar omkommit i en bilolycka och att hans syster Bethany ligger död på ett bårhus i en annan delstat. Hans liv  vänds upp och ner.

Smithy kliver på sin gamla cykel som han inte använt på tjugo år för att hämta kvarlevorna av sin syster. Det är början på en resa som tar honom tvärs över USA där han möter människor ur alla tänkbara och otänkbara kategorier men framför allt är det en inre resa och monolog. ”Jag minns att jag sprang” genomsyras av en fin melankolik och har en varm underton. Man får möta fascinerande personligheter och ta del av en fängslande färd.