Jakt med Dajna

Även om vi inte hinner jaga lika mycket som tidigare gör vi så gott vi kan får att hundarna ska komma ut. Förra veckan var jag ut med Dajna en sväng och även igår en stund på eftermiddagen då jag hade barnvakt. Jag har skrivit förut att Dajna har varit trögskälld i början men nu skäller hon för fullt. Ibland släpper hon fågeln men om man närmar sig så tar hon upp skallet igen. Dessutom är hon rovdjursskarp vilket är extra roligt. Kanske kan det bli någon mård för henne när det blir spårsnö. 
    Dajna är nästan lättsammare att ha med än Bitzi. Bitzi har ett sök som en älghund och kan dra iväg långt, ibland över en kilometer och det oftast när man tänkt sig hemåt. Dajna däremot är väldigt sprallig men också följsam och lydig. Man ser henne inte ofta och hon har bra fart i skogen men hon far sällan mer än trehundra meter bort. Jag brukar inte ens ha pejlen på Dajna ibland. Bara för att få tillbaka lite av den känslan innan all teknik kom in i leken. Jag skulle inte släppa någon av jämthundarna utan pejl, men det kan inte hjälpas att det är härligt att gå i skogen utan att ens behöva titta på en apparat. I alla fall sköt jag fågel åt henne bägge gångerna jag var ute, det är gott om fågel i skogen i år. Hon skällde bra och gjorde allt rätt då jag sköt men så skällde hon också ett blindskall och envisades med att förfölja en järpe som flyttade sig hela tiden.

Jag har jagat fågel i snart tio år nu och jag kan bara konstatera att hade jag inte varit så förtjust i jämthundar och älgkött, skulle jag nog satsa helhjärtat på trädskällarjakten. För det är en otroligt fin jaktform!


Novembersolen tittade fram. Det hade varit plusgrader under natten så all den vackra rimfrosten var borta. Otroligt ändå vilken fin jakthöst!

Kolgårdens Dajna (jag och kameran kommer inte alltid överrens om var skärpan ska sitta)


Full fart på energiknippet Dajna


Igår blev det denna lilla tupp