Jaktrapport

Nu i höst när det blir lite jakt för min del har jag sagt till Nils att han får lov att använda kameran dessto mer när han är ute så jag får några bilder på skog, jakt och hundar att att lägga ut här på bloggen. Nils har som sagt hoppat in en sväng i mitt jaktlag och han jagar dessutom som ordinarie hundförare i två andra jaktlag. Hittills har det gått bra, sju älgar har det blivit för bössan hans. Stalo går som en klocka och skäller älg vid varje släpp och har presterat flera fina ståndskall. Men allra mest är jag nöjd över Vilda som nu löpt färdigt. Hon gjorde en riktigt fin prestation med en ensammen älgko. Hon förföljde först över två kilometer och sedan blev det fast stånd och efter ungefär en och en halvtimmes skällning lyckades Nils fälla älgen. Vilda gjorde ett par fina älgjobb redan förra hösten, men att hon skulle prestera så bra redan på första släppet nu i höst hade jag inte vågat hoppas på! Här kommer i alla fall några bilder som Nils tagit med kameran.

Vilda gör skäl för sitt namn och rycker hår

Sen vilar hon välförtjänt ut brevid sitt byte


Dessa två fina tjurar har mina farbröder Svenne och Mats-Uno skjutit. Det har gått riktigt bra för ”mitt” lag i hittills i höst.

Stalo. Jag tycker nog att Nils kunnat ta fler bilder på honom men han förklarade det lite ironiskt med att : Ja men jag kan ju inte ta kort då han skäller älg mest hela tiden. Nils jagar nog hellre med bössan än kameran antar jag.


Välbesökt saltsten

 Utrustning. Nils använder en jaktryggsäck från Bergans. Den är jag lite avundsjuk på…men jag avundas inte all packning han stoppar i den. Den är blytung!

Vacker vy. Frost i markerna.

Vilda med en pinntjur hon förföljde. Den hann skjutas av en passare innan hon kom ikapp. Hon skällde först på ko och kalv men när de skenade ur marken kom hon tillbaka och letade reda på denna istället.

Trädskällarjakt

För första gången sedan Klara föddes har Nils och jag gjort något tillsammans, bara vi två. Det regnade ordentligt i morse men som tur var kunde Klaras farmor ställa upp på eftermiddagen när det klarnat upp och då begav vi oss ut i skogarna. Vi hade en riktigt fin eftermiddag tillsammans och det blev tre tjädrar. Nils sköt två och jag en. Bitzi är en nio år och börjar bli till åren men än är det krut i henne. 
    Dajna jagade hela dagen igår och därför fick hon vila idag. Hon är inte lika duktig som sin mor Bitzi och polletten har inte riktigt trillat ner för henne ännu. Vi har skjutit några tjädrar men hon har en tendens att bryta innan man hinner fram för att skjuta och dessutom tycker hon att lämmel smakar alldeles förträffligt gott. Men det finns mycket fågel i skogarna och nu under uppehållet är det henne vi kommer att satsa mest tid på.

Nils har investerat i ett nytt pipset till Tikkan och numera är det kaliber 6,5 på kulpipan. Perfekt fågelbössa och precisionen är väldigt bra.

Jag och Bitzi

Nils sköt denna ungtupp på första skallet.
Själv sköt jag en höna.

Nils väntar på att Bitzi ska börja skälla och snart så. Vi smyger på vartannat ståndskall och nu var det hans tur.


Fin höna ur årets kull blev sista resultatet.

Bitzi håller bra fart i skogen.

Erika Bergmark

 

Namn: Erika Bergmark
Ålder: 20
Bor: Vackerheden, utanför byn Fällfors några mil norr om Skellefteå.
Familj: Mamma, pappa och en yngre bror samt finnspetsen Raya och hamiltonstövaren Jalle.
Sysselsättning: Jobbar på Jakt & Trofé i Boliden, men har samtidigt påbörjat studier för att nästa år söka till Jägmästarutbildningen i Umeå.

Hur skulle du beskriva dig själv?
Är nog ganska glad och tycker det är roligt att lära nya saker. Allt som har med jakt, natur och viltforskning att göra är högintressant. När jag inte jagar gillar jag att träna hockey eller innebandy.

När och varför började du jaga?
När jag var liten brukade jag följa med pappa på harjakt ibland, men det egentliga jaktintresset tog fart när jag var 16 och började på en jaktinriktning vid Naturbruksgymnasiet i Burträsk. Familjen skaffade samtidigt en trädskällare och att smyga sig på viltet var något som gjorde att jag fastnade för jakten.

Kan du förklara varför jakt är så fängslande?

Jakt är så otroligt spännande och det är sällan jag känner sådan stor frihet och förväntan som när jag jagar. När jag går ut i skogen är det för att på något vis försöka överlista ett vilt, men jakten är mer än bara skottillfället. Förberedelser, saltstenar och viltåkrar, hundträning, spaning efter föryngringar en fin sommarkväll eller känna den härliga stämningen i jaktlaget hör också till. För mig är jakten inget intresse; skogen, djuren och naturen är mitt liv och jag mår fruktansvärt bra av att leva det livet. Jag har alltid något att göra, alltid något att lära, alltid något att längta till eller sträva efter.

Vad/vilka är din favoritjakt respektive drömjakt?
Jag jagar det mesta enligt jakttabellen, men trädskällarjakt är en fantastiskt rolig jaktform. Och jag måste säga att det vilar något heligt över mårdjakten, det finns ingenting som slår känslan av att en fin vinterdag spåra upp och skjuta en mård. Predatorjakt i övrigt och särskilt lockjakt på räv är också väldigt spännande.

Även om Norrland alltid kommer att vara ”hemma” så vill jag någon gång i livet göra en längre jaktresa, kanske någonstans i Nordamerika. Jag skulle vilja uppleva landskapet och några av alla de viltarter som finns där. Men att bara någonstans i södra Sverige och gå ut i natten med en ställande löshund i marker med gott om grävling vore roligt.

Vad har du i vapengarderoben?

Tikka Master 6.5×55, Swarovski Z6i 2-12×50.
Hagelbock Beretta 686 Special Kal.12
Kombi Blaser ES80 12/222, Leupold Vx-I 3-9×40

Berätta om ditt bästa jaktminne (hittills).
Det måste vara min och Rayas första mård. Jag hade ensam ägnat många och långa dagar i mårdspår en stor del av säsongen 2008 men motgångar kombinerat med liten erfarenhet gjorde att resultat uteblivit, och jag bar på en enorm frustration. ”Mårdjakt är frustrerande, det är därför man sysslar med det” hade min mycket erfarna jaktlärare berättat för mig. Han hade också upplyst mig om att det i genomsnitt tar 3 dagar för att skjuta en mård i Västerbotten. Jag trodde honom utan att blinka. Vid det här laget lät 3 dagar som en snabb mårdjakt i mina öron.

Jag fann ett nattfärskt spår tidigt på morgonen och med skidor och stavar i högsta hugg började jag spåra. Jag var inte ovan motgångar i mårdspår sedan tidigare och inte heller denna dag skulle visa sig bli något undantag. Efter över 6 timmars spårande växte plötsligt de fallande snöflingorna till sin dubbla storlek, och för varje flinga som nådde den vita marken tycktes det falla 100 till för den. Världen blev vit, otroligt vit. Jag insåg den väderkatastrof som höll på att inträffa framför mina ögon, och svor tyst för mig själv samtidigt som jag ökade tempot på skidorna och fäste blicken i spåret som blev allt svårare att se. Inom loppet av 45 minuter hade spåren helt suddats ut. Något personligt uppstod nu mellan mig och mården.

Att falla på mållinjen efter över en mils spårning i lös snö på grund av mer snö, kändes inte bra. Jag började allvarligt fundera på om vädergudarna var djurrättsaktivister när jag frustrerat fick lov styra kosan hemåt.

Men inget ont som inte för något gott med sig. Nästa dag bjöd på samma gråmulna väder men med ny snö och nya spår, och denna gång kunde jag spåra upp samma mård på bara några timmar. Mården hade tagit lega under en snötyngd mellanstor sten. Först såg inte den finska spetsen Raya någon anledning till att krypa ned i ett trångt hål, men efter att jag tagit ett stadigt grepp om henne och tryckt ned nosen ändrade hon snabbt sinnesstämning när hon fick vittring av mården! Den lilla röda hunden blev som i extas.

Detta var allvarets allvar. Jag var helt uppslukad i situationen när så mården plötsligt sprang upp framför mig till slut. Martes martes. Ett litet, vackert, brunt och fascinerande rovdjur som i snabb parsprång hoppade snett bort från mig. Ett rovdjur som i oräkneliga timmar, dagar och mil haft mig övertaget i månader. Men inte den här dagen! När den blixtsnabba mården dök upp gjorde jag det enda vad som fanns kvar att göra och hagelsmällen ekade över berget. Ögonblicket senare var lyckan total och jag minns det som den kanske bästa dagen i mitt liv.

Vad tycker du det innebär att vara en bra jägare?
En bra jägare är ansvarsfull, öppensinnad och har breda kunskaper om allt i skogen, såväl växtarter som olika djurarters ekologi och han/hon vet hur viltstammarna bör skötas långsiktigt. En god jägare känner sitt vapen och vet sina begränsningar samt tänker på sin egen och sina kamraters men även hundars säkerhet. Lång erfarenhet av olika jaktformer och insikt att man aldrig blir fullärd, samt en stor skopa förnuft kännetecknar också en bra jägare.

Hur upplever du att det är att vara kvinna och jägare?
Mycket positivt. Har även jobbat som säljare och vapenhandlare över ett år nu, och skulle nog vilja säga att minst 98 % av mina kunder mött mig med respekt och har de inte gjort det så kan det också kan ha berott på den yngre åldern. Det viktiga är hur som helst kunskap och att var ödmjuk inför det man inte vet, oavsett vilket kön man har.

Nämn tre saker som du inte skulle vilja vara utan i skogen.
Bössa, kniv och värmepåsar.

 

Falukorvsätaren är lika grym

Ekologiskt kött på väg, miljövänlig transport dessutom (min grymma syster Lotta sköt för övrigt denna älg ifjol).

Häromdagen fick jag frågan om det inte är grymt att skjuta en älg och framför allt då en gullig älgkalv. Tänk på älgmamman som blir ensam kvar! Detta får man som jägare höra lite nu och då. Oftast brukar jag då komma med en motfråga: ”Tycker du om hamburgare eller falukorv eller rent av lösviktsgodis?” I så gott som alla fall svarar dessa personer ja. Då brukar jag helt enkelt säga att jag tycker att det är hyckleri att tycka att en jägare är grym som skjuter ett djur om man själv kan stoppa i sig kött som man köpt i butik. För då bidrar man till en industri som är långt mycket grymmare mot djuren än vad jag är då jag skjuter en älg som levt fritt i skogen.
     Själv köper jag aldrig kött i butik. Jag äter så gott som uteslutande älgkött, fläsk från våra egna grisar och fisk som vi fiskat själva. Äter vi ute tar jag ett vegetariskt alternativ, både för att jag inte vill bidra till en industri som jag inte sympatiserar med men också för att jag inte gillar så mycket annat kött än älgkött.
    Det är inte alla förunnat att ha den möjligheten att leva som vi gör, det vet jag. Jag vet och förstår också att långt ifrån alla människor vill eller klarar av att döda ett djur. Men äter man till exempel en hamburgare, kycklinglår eller skinksmörgås bidrar man indirekt till att djur dör. Det verkar alltför många glömma bort. Personligen kan jag tycka att det är skenhelighet att äta och försöka inbilla sig att lammsteken inte en gång var ett sött lamm som slaktats för att man ska kunna äta en god söndagsmiddag och samtidigt förfäras över blodtörstiga jägare.
    När mamma och pappa hade besök av två små barn vägrade de att äta köttet som mamma lagade. Det var nämligen så att de fick se när hon skar upp köttbiten och de tyckte att det såg äckligt ut. De hade nog aldrig ätit annat än färdigjorda köttbullar tidigare. Barn växer upp i miljöer där djur och kött inte hänger ihop. Det är inte så svårt att förstå eftersom de aldrig fått se eller lära sig hur det faktiskt fungerar. Djur är de gulliga varelser man ser på film eller på djurparken. Köttet däremot är något som pappa eller mamma handlar i köttdisken på Ica. Hur det egentligen kom dit är inget som de funderar på och inget som någon upplyser dem om heller.

Jag tycker att personer som kritiserar jakt och ändå äter kött borde ta sig en funderare och jag önskar att de som köper kött skulle välja ekologiska och lokalproducerade alternativ, i den mån det är möjligt. Bara i år har mer än var tionde grisbonde i Sverige lagt ner på grund av att människor väljer att köpa billigare kött från andra länder. Hur behandlas djuren i många av dessa länder…? Det finns anledningar till varför det utländska köttet så billigt. Tacka vet jag jakt som ger tillång till det mest ekologiska kött som finns, nämligen vilt.