Vargcirkus

Snart vet man knappt vad som är upp och ner i denna vargcirkus. Ren parodi på svensk politik. Är det så här svensk rovdjursförvaltning kommer att gå till i framtiden? Och det gäller ju en enda varg! På tisdagen läser jag dessa vettiga ord av Maria Ågren generaldirektör Naturvårdsverket och strax därefter kommer nyheter om att vargjakten stoppats av Förvaltningsrätten i Stockholm.

Rovdjuren och framförallt varg är en fråga som engagerar många. Men vargdebatten har gått helt överstyr. Hot, personangrepp, falska anklagelser, diskriminering och påspädda fördomar. Personligen tycker jag att det faktiskt är hemskt att vi lever i ett samhälle där en artikel om att en varg ska avlivas får fler ångande kommentarer än en artikel om att människor dör ensamma på äldreboenden på grund av personalbrist. Att vissa kan tycka att det är helt okej att uppmana att skjuta ner en helikopter med besättning för förhindra en skyddsjakt av varg utan att nämvärt fundera kring att då skulle minst två människor dö på kuppen. Att en enda varg får kosta fyra miljoner kronor i sövningar och flyttningar, bevakning, ersättningar till samebyar (vargtiken har ensam rivit 26 renar sedan varghanen avlivades och medför en nästintill omöjlig renskötsel i området) samt all kostnad och tid för överklaganden och beslutprocesser hit och dit.

En enda varg får kosta över fyra miljoner kronor. Medan en ambulans som kostar
ca 1,5-2  miljoner kronor per år och som räddar LIV/MÄNNISKOR några mil från det område där vargen befinner sig dras in. Jag vet att det är olika budgetar och system m.m. men i det stora hela tyder det på en snedfördelning någonstans. Är vargen är viktigare än människorna på landsbygden? En vettig rovdjursförvaltning måste vara förankrad där rovdjuren finns för att vara hållbar och det behövs en ordentlig socioekonomisk utredning i vargfrågan. Dessutom kan ingenting fungera om varje beslut överklagas och ska prövas i domstol fram och tillbaka.

Någostans och på något sätt måste båda sidor mötas. Det går inte att förespråka en nollvision irån jägarhåll, det kommer aldrig att gå igenom eller fungera i debatter. Själv anser jag att Jägareförbundets ståndpunkt om en stam 150 vargar är fullt acceptabel. Likaväl måste bevarandesidan/vargförespråkarna inse att vad en stor vargstam skulle få för konsekvenser, ta ett helhetsansvar och bland annat inte slösa skattepengar på en massa överklaganden och inse att inte alla vargar kan leva. De som ställer till med för stora problem måste avlivas. Människor på landsbygden som drabbas av vargen och människor med en mer jordnära verklighet i sina åsikter i denna fråga börjar allvarligt tröttna på krånglig byråkrati och akademiker och vargvänner som mestadels bor i städer som styr över frågor de inte har någon naturlig förankring i.

Vad blir konsekvenserna om löshundsjakten försvinner?

För en person som jagar märks det väldigt tydligt att Sten Stenson och Roger Olsson inte vet vad de pratar om och att de skrivit detta enbart för att skydda vargen, inte hundarna eller de andra vilda djuren och naturligtvis inte med en enda tanke på de tusentals jägare (tillika människor och ofta landsbygdsbor) som jagar med löshund.

”Löshundsjakt innebär att hunden driver ett för jägaren eller jakt­laget tänkt jaktbyte, ofta över stora områden och under lång tid. Syftet är att bytet förr eller senare ska komma inom jägares skotthåll. Sverige är ett av få länder som tillåter jakt med lösdrivande hund.”

Alla som jagar med en älghund vet att hunden inte ska driva djuret framför sig. Hunden ska ställa djuret. En duktig älghund tar upp skallet lugnt och fint utan att skrämma älgen. Hunden distraherar sen älgen med sitt skall så att den stannar kvar och jägaren kan smyga sig in och fälla älgen med ett välriktat, enkelt skott. En hund som driver älgen framför sig är inte önskvärt. På jaktprov är det viktigaste momentet ”ståndskall på upptagsplats”, det vill säga att älgen står kvar på den plats där hunden tog upp skallet.
    Älgen, som är vårt lands största fritt levande vilt och det vilt som har störst socioekonomiskbetydelse, jagas alltså inte med drivande hundar utan med ställande hundar. Sverige är långt ifrån ett av få länder som jagar med löshund. Jakt med drivande eller stående hundar är inget ovanligt. Däremot är jakt med ställande hund inte lika vanligt.

”Det krävs ingen utbildning av hunden och heller ingen särskild utbildning i hundhållning av den som jagar med lösdrivande hund. En hund blir jakthund när den kallas för jakthund, och kan därmed släppas lös i skogen utan egentlig kontroll. Där exponeras den konstant för olika faror, men utsätter också vilda djur för påfrestningar.”

Jägare måste ha jägarexamen för att jaga. Den som har tagit jägarexamen på senare år vet att det är en gedigen utbildning om viltet i vår natur, de olika jaktsätten, jaktlagar, vapen och skytte, viltvård, ekologi och också jaktetik. Faktum är att jag tycker att människor oavsett om man vill bli jägare eller ej har nytta av denna utbildning för den är allmänbildande i svensk natur (något som många människor skulle behöva).  
    Det är rätt att en jakthund inte behöver någon ”utbildning” för att kallas för jakthund. Det behövs heller ingen utbildning för att en sällskapshund ska kallas för sällskapshund. En jakthund är avlad för att jaga, det den gillar allra bäst. För att bli en duktig jakthund krävs för det mesta mycket engagemang och intresse hos ägaren. Det är många gånger jägaren som utbildar hunden genom att vistas mycket i skogen, träna spår och lydnad m.m. Jag skulle tro att många jägare lägger ner betydligt mer engagemang och tid hos sin hund än en person som köper en renodlad sällskapshund. För det krävs mycket för att en jakthund ska bli en duktig och välfungerande sådan.
    Jaktinstinkten finns naturligt hos de flesta hundar, oavsett om de är av jaktras eller ej. En hund är ett rovdjur och de flesta hundar som kommer lösa i skogen stör annat vilt på ett eller annat sätt. En duktig injagad jakthund bryr sig dock för det mesta bara om det vilt som den är tränad på. Faktum är att en katt är en betydligt farligare småviltspredator än en hund, något som många glömmer bort.

Det är också sant att hunden exponeras för olika faror när man jagar, vilket alla jägare är medvetna om. Men det finns ett bekymmer nu som inte funnits tidigare i samma utsträckning, nämligen varg. Det finns många som tar till statistiska hänvisningar och påstår att jägarna och trafiken är mer farliga för hundarna än vargen. Men det krävs inte mycket för att förstå att både jägarna och bilarna är långt fler än vargarna, därför ser statistiken ut som den gör. Vargarna tar betydligt fler hundar relaterat till hur många de är i jämförelse med både jägare och bilar.
   Vargen är ett mångfasetterat bekymmer. Inte bara minskar de älgstammen radikalt, de innebär också en stor risk för jägaren att se sin hund sliten i stycken. Summa summarum innebär en stor vargstam att bland annat älgen som ekologisk resurs försvinner. Mindre älg och inga jägare som vill jaga de få som blir ”över” och därmed riskera livet på sin hund. Värdet på allt viltkött som tack vare jägarna finns att tillgå uppgår till över en miljard. Och det är inte bara 300 000 jägare som uppskattar viltkött.

Älgjakt med ställande löshund är en uråldrig och unik jakttradition i Norden. Jämthunden till exempel, en av Sveriges nationalraser, skulle vara överflödig om inte löshundsjakten fanns. Det är inte löshundsjakten som är ett hot mot vargen utan tvärtom. Stenson och Olssons begäran om en konsekvensutredning är befängd och skulle inte innebära något annat än slöseri med skattepengar. Jag skulle däremot gärna se en konsekvensutredning om vad som skulle hända om löshundsjakten försvann och jägarna slutade jaga?

Binda ris åt egen rygg

Läste precis att en facebookgrupp för vargmotståndare har uppmanat medlemmarna att delge bilder, namnuppgifter, adress och dylikt på ”vargkramare”. Detta är rent löjligt och fånigt och kanske till och med olagligt. Det bidrar inte till att göra vargdebatten bättre och gör att vargmotståndare inte direkt framstår i goddager. Det är bara att binda ris åt egen rygg. Denna vargdebatt har verkligen gått överstyr och har tagit orimligt stora proportioner…Herregud det finns barn som svälter till döds, Östersjön är snart ett dött hav, våra gamla får inte påtår om de vill ha mer kaffe och blir inlåsta utan tillsyn på natten, unga tjejer dåligt av alla utseende och prestationskrav, över femtusen kvinnor mördas varje i år i hederrelaterat våld, det finns giftiga kemikalier i våra kläder som gör oss sterila, fisken i världshaven är snart slut, spädbarn våldtas i tron att det kan bota AIDS, snabbmat är framställt i laboratorier, rika länder säljer vapen till fattiga och tjänar pengar på inbördeskrig, 3 miljoner kvinnor blir könsstympade varje år, farliga sopor dumpas i fattiga länder i Asien där barn utan skyddsutrustning jobbar med att bränna dem, vi rekommenderas att inte äta viss insjöfisk på grund av höga halter av kvicksilver, barnprostitutionen och sexturism ökar ständigt…listan kan göras lång!

Jag tycker båda sidor i denna vargdebatt beter sig illa. Låt de så kallade vargvännerna skicka hotbrev, försöka sabotera jakt, samla namnlistor (media glömde tydligen bort att skriva att det finns listor åt det motsatta hållet också, men så klart det hade inte sålt några lösnummer med braskande rubriker om mordhotade jägare). Som jag skrivit tidigare vill jag inte ha en stor vargstam eftersom den inte bara är ett hot mot en nordisk jaktkultur med löshund, mot rennäringen, mot fäbobruk och djurhållning, mot älgen som ger oss tillgång ekologiskt viltkött utan också för att den är ett hot mot landsbygden. Det som jag motsätter mig mest i denna fråga är att människor som vistas utanför höghusen ett par gånger om året och som många gånger har en disneyfiserad och romantiserad bild av djur och natur, ska bestämma över människor som lever i vargbygd och som får dras med de problem som vargen medför.


Jägare ska inte sänka sig till denna nivå. Bilden fick jag för övrigt i ett otrevligt mail av en anonym avsändare, februari 2010.